Livet efter döden – Måndagsbio | Armas-festivalen

Mosaiktorget 2, 00980 Helsingfors
Nordhuset

Nisses fru har nyligen dött och han vill hålla begravningen utan gäster. Sakta men säkert går det dock upp för Nisse att han inte är ensam om att sakna sin fru.

Nisses fru har nyligen dött och han vill hålla begravningen utan gäster. Sakta men säkert går det dock upp för Nisse att han inte är ensam om att sakna sin fru.

Klaus Härö har regisserat och skrvit manus för den självbiografiska dramakomedin Livet Efter Döden. Filmen handlar om en far och son som försöker hantera livet efter mammans bortgång.

Regi: Klaus Härö
I rollerna: Peik Stenberg, Martin Paul, Lena Labart, Stan Saanila, Sara Arnia, Jona Bergqvist, Kent Sjöman
Land: Finland 2020
Genre: Drama
Åldersgräns: F7
Längd: 80 min.

Arr. Finlandssvenskt filmcentrum i samarbete med Nordhuset.

FILMRECENSION:

Vådan av att vara människa framgår med all tydlighet i Livet efter döden, som så ofta i Klaus Härös filmer.

Debuterande regissörer, inte minst manliga sådana, har en tendens att stirra sig blinda på sin egen navel. Så inte Borgåauteuren Klaus Härö.

Redan långfilmsdebuten Elina – som om jag inte fanns (2002), gjord i trettioårsåldern, tydde på att Härö är något av en gammal själ, en filmmakare som går sina egna vägar i stället för att vända kappan efter vinden.

Eller vad säga om filmer som Den bästa av mödrar och Den nya människan, eller den Estlandsproducerade Oscarsaspiranten Fäktaren.

Ifall man vill hitta en gemensam nämnare skulle det i så fall handla om den djupt humanistiska infallsvinkeln, en inneboende tro på människan. Mera om detta i Livet efter döden, en såväl tragikomisk som självbiografisk sak som mycket riktigt går på svenska, rättare sagt finlandssvenska.

Inga krusiduller, tack
När vi kommer in i handlingen har Leila, frun i huset, gått bort i cancer, det fanstyget. Följaktligen drar det nu ihop sig till begravning.

Men där pappa Nisse (Peik Stenberg) vill ha en enkel och snabbt undanstökad ceremoni – "jag har redan sörjt färdigt" – är det annat med sonen Stefan (Martin Paul).

Han behöver tid på sig och får stöd av faster Elsa (Lena Labart) som plötsligt en dag dyker upp bakom dörren. Precis som om "Nissenasse" skulle uppskatta uppmärksamheten.

"Det sista jag behöver är folk som sörjer och beklagar sig", påpekar Stenbergs grinolle som dessutom har viktigare saker för sig. Fågelholkarna ska upp och med värmepannan vet man aldrig.

Knappast blir det bättre av att Leilas mamma (Sara Arnia) tar sig friheten att bjuda in folk till begravningen, varpå Nisse går i taket och beordrar Stefan att ringa upp vänner och bekanta – för att lämna återbud.

Klippan Stenberg
Eftersom det görs så himla lite film och tv på finlandssvenska tenderar varje nytt opus att tvingas in i rollen som kulturell barometer; hur är vi finlandssvenskar, hur snackar vi och beter oss?

I den meningen träffar Livet efter döden så gott som mitt i prick. Till skillnad från Nisse bor vi inte alla i en stuga på landet, jagar ekorrar och kör omkring i en grön skåpbil, men vi känner igen typen och humöret: "int fan ska man göra sig till" – om så döden har vägarna förbi.

Till saken hör att Sås & Kopp-mannen Peik Stenberg gör rollen med en sällan skådad rättframhet, även brutalitet, inte helt olik den som Rolf Lassgård uppvisade i En man som heter Ove.

En annan sak är ju sedan att Stenbergs kverulant – med hälsningar till Tuomas Kyrös Mielensäpahoittaja – får så mycket utrymme att filmen får en dramatisk i stället för komisk slagsida.

En tår eller två
Visst finns de humoristiska slängarna där, som när Nisse sarkastiskt undrar huruvida man på begravningen också borde bjuda på gröt (så folk säkert blir mätta), eller som när han ringer upp potentiella begravningsgäster och allting bara blir fel.

Och givetvis har även ett gubbskrälle av Nisses kaliber en öm punkt, ett hjärta. Ändå känns det som om islossningen låter vänta på sig, samtidigt som filmen som helhet känns något tunn.

Det oaktat är det med en tår i ögonvrån som man lämnar biografen. Vådan av att vara människa framgår med all tydlighet, som så ofta i Klaus Härös filmer.

Krister Uggeldahl
Hufvudstadsbladet 5.3.2020

Stäng